Artikel 32: Så här arbetade Lisa Mikko med sin bok

Min första bok

I våras gav jag ut min första bok och något som jag drömt om väldigt länge blev äntligen verklighet. Jag heter Lisa Mikko och var en av deltagarna på Veronicas Gröntes skrivarkurs på Smögen 2019, där PennvässarMetoden var utgångspunkten. Här berättar jag om mitt skrivande och om min nya bok.

Under åtta års tid arbetade jag på mitt manus med tre noveller som hänger ihop genom temat kvinnor som försöker skapa sig ett liv utifrån sina egna förutsättningar.

Först vill jag berätta om hur jag började skriva, hur det hängt med mig genom livet, vad jag inspirerats av och hur det slut ledde till att jag numera kan kalla mig själv författare, även om det fortfarande känns som att det är nåt man bara får säga om man gett ut flera bästsäljare.

Start som 12-åring

Jag har skrivit sen jag var tolv år. Jag bar på en känsla av att vilja utforska andra världar och på något sätt drogs jag till den där lilla svarta skrivmaskinen som min mamma köpt. Jag lånade med den in i min klädkammare där jag satt och skrev på mitt första manus om några ungdomar som bodde i Gränna. Det var så spännande att helt själv få styra vad som skulle hända, hur deras relationer till varandra skulle utvecklas och vad de skulle vara med om. Jag märkte att jag hade lätt för att formulera mig och njöt av att känna inspirationen flöda där inne i klädkammaren.

När jag var i gymnasieåldern började tanken på att skriva en hel bok att formas. Jag började med att skriva barnboksmanus och testade att skicka in några till förlag, men blev refuserad.

Ett år i Paris

När jag sedan bodde i Paris under ett år blev skrivandet ett sätt att förstå allt som hände omkring mig. Mångfalden av människor var uppfriskande och jag kände verkligen hur den där storstadspulsen öppnade mina sinnen.

En dag mötte jag en amerikansk kvinna med tonade glasögon i metron. Hon stod bakom mig på ett rullband som transporterade resenärer mellan olika metrostationer långt ner under marken när hon började berätta sin livshistoria för mig. Om att hon kom från USA och försökte starta ett nytt liv här. Att det var så dyrt med mat och hyra och så svårt att hitta ett jobb. Sen höll hon fram en pappersmugg och bad om en euro och biljetter till metron. Jag gav henne några mynt och de extrabiljetter jag hade.

Att får möta en vilt främmande människa som så öppet berättade om sin svåra situation blev för mig en dörröppnare till min egen fantasi. Jag kunde inte släppa tanken på kvinnan, att hon flyttat så långt hemifrån, till en tillvaro som inte verkade innehålla trygghet eller visshet om framtiden. Jag började fantisera om vad hon hade gjort i USA, hur hennes hemstad såg ut, vilka relationer hon hade och varför hon beslutat sig för att bege sig till Paris.

Sen var det Christian som varje morgon klev på pendeltåget från samma station. Han ställde sig mitt i vagnen och basunerade ut sitt budskap på franska: ”Mina damer och herrar, jag är hemskt ledsen att jag stör er under er resa. Mitt namn är Christian och jag är 47 år gammal. Jag är arbetslös och hemlös…” Han avslutade med en slutkläm som skulle få hans medresenärer att vilja ge honom en slant. Jag minns inte om jag gav honom något. Jag var svensk. Ovan att ge pengar till tiggare. Kanske lite chockad över att någon behövde tigga för att överleva. Chockad också över modet att ställa sig mitt i en pendeltågsvagn och helt öppet berätta om sin nöd.

Christians ord ljuder fortfarande i mitt huvud, jag kommer ihåg hans tydliga, starka röst och jag kommer alltid förknippa resorna in till Paris, från förorten där vi bodde, med honom.

Inte om det vanliga

Hemma i Sverige försökte jag få ihop fragmenten av mina upplevelser till en helhet. Jag ville skriva om människor, men inte om de som levde vanliga liv, utan de som på något sätt stod utanför samhället, tryggheten och gemenskapen.

Ett par år senare började jag skriva på mer komplexa projekt, manus som skulle bli till böcker. Karaktärer som skulle utvecklas, handling som skulle ta läsaren med på en resa i någon annans verklighet. Jag skrev och skrev men kände mig ganska vilsen. Gjorde jag rätt? Hade jag koll på hur man egentligen skrev ett manus? Jag började förstå att jag behövde kunskap.

Skrivarkurs på Smögen

Det var i den vevan som jag hittade Veronica Gröntes skrivarkurs på Smögen. En sommarvecka med skrivande tillsammans med andra som älskade att skriva och ville lära sig mer om hantverket. Jag fick en större förståelse för skrivandet som arbetsprocess, att det finns metoder och verktyg för att bygga sin berättelse. Jag tyckte det var särskilt intressant när vi pratade om karaktärer och hur viktigt det var att förstå sig på dem och låta dem utvecklas i takt med handlingen. Veronica guidade oss med sin pedagogiska förmåga genom skrivandets möjligheter och utmaningar och vi lärde oss också mycket av varandra genom gruppövningarna. Det var underbart att få vara bland likasinnade och att få kunskap om dramaturgi, karaktärsutveckling och metoder för att hitta inspiration. Den veckan stärkte mig och jag åkte lycklig från Smögen inte bara med nya kunskaper och insikter, utan också med nya skrivarkompisar.

Nu skulle jag skriva klart den där romanen om den unga tjejen som förlorade sin mor i en olycka och sedan gav sig iväg ut i Europa för att starta ett nytt liv. Jag såg nog inte då att jag antagligen inspirerats mycket av mina möten med utsatta människor i Paris. Människor som av olika anledningar känt sig tvungna att ge sig i väg till okända marker och klara sig helt själva. Det manuset ligger fortfarande kvar i datorn. Jag hade inte riktigt ork att slutföra det med små barn hemma i huset, jobb och allt vad vuxenlivet innehåller.

Noveller

Jag hittade i stället en annan väg. Jag insåg att jag borde testa att skriva noveller. Jag hade aldrig provat det förut, kanske mest för att jag fått höra att det är så svårt att få till hela den dramatiska kurvan och karaktärsutvecklingen i novellformatet. Men jag kände att jag måste våga prova. Nu efter skrivarkursen hade jag ju bättre koll på skrivandets hantverk och kunde ta ut svängarna lite mer. Jag trodde på formatet och just då hade jag tre berättelser jag behövde få ur mig.

Den första delen i min bok, ”Systern”, handlar om en lillasyster som inte riktigt hittat sin väg i livet. Hon har en äldre syster som är världsvan och har koll på läget. När systern åker i väg med sina kompisar en helg får hon låna hennes lägenhet och hon testar då att vara någon annan. Någon som är modigare, mer erfaren och mer självsäker. När helgen är över och systern kommer tillbaka igen är hon en annan. Hon har något eget, en upplevelse som hon själv skapat och som formar henne.

Den andra delen i min bok heter ”Modern”. Den handlar om en kvinna som lever familjeliv i Stockholm. Läsaren möter karaktären Marina som kämpar med psykisk ohälsa och posttraumatisk stress. Hennes mående driver henne till något oåterkalleligt:  Hon lämnar sin man och sina tre barn och flyr till Malta. Där blir hon kvar i 20 år och går alltså miste om sina barns uppväxt. Idén till berättelsen fick jag när jag läste en notis nånstans om en kvinna som en dag bara var borta. Det var på något sätt tydligt att hon lämnat sina barn av fri vilja. Jag hade egna småbarn hemma och kunde verkligen inte förstå att någon kunde göra så. Jag hade till och med svårt för att åka iväg på en weekend utan mina barn. Det blev nästan som en besatthet att förstå vad som drev kvinnan till att lämna. Jag behövde skriva om den personen, behövde förstå varför. I ”Modern” förstod jag gradvis varför min karaktär gjorde som hon gjorde. Jag förstod att det var hennes sätt att överleva, att skala bort det hon inte orkade gjorde att hon kunde pussla ihop fragment av sig själv och bli nån slags person som ändå höll ihop.

Den sista delen i min bok handlar om en ung kvinna som blir lämnad kvar i ett fallfärdigt hus. ”Dottern” är yngst bland syskonen i en familj och när föräldrarna dör är det som om hennes liv stannade upp. Hon går omkring ensam på godset som en gång varit så fullt av liv, kastar stenar på glasrutorna i växthuset och täcker över hål i golvet med masonitskivor och mattor. En dag kommer ett gäng raggare för att meka med sina bilar i ett garage mitt emot hennes hus. Det väcker hennes livslust och en av raggarna närmar sig henne för att till slut flytta in. Men ju mer plats han tar, desto mindre syre får hon. En morgon stiger hon upp tidigt, lastar sina väskor på cykeln och trampar upp till stora vägen där hon hoppar på bussen till Jönköping. Hon lämnar sitt gamla liv och kommer inte tillbaka förrän många år senare. Även den här berättelsen är sprungen ur en tanke jag inte kunnat släppa. Jag blev så tagen av en plats där tiden verkat stått stilla och började fundera på hur det skulle vara att bo ensam kvar på en sådan plats. Skulle det kännas befriande att ställa sig utanför samhället och sköta sig själv? Eller skulle man bli sjuk av ensamhet?

Jag har med tiden insett att mitt skrivande ofta börjat med en fråga som jag inte kunnat släppa. Människor jag mött, platser jag upplevt eller tankar som fastnat och börjat växa har skapat idéer till berättelser. Skrivandet är mitt sätt att utforska det jag inte förstår och det ger mig en möjlighet att försöka se världen från någon annans perspektiv.

Kontakt med förlag

Jag gav ut min bok på GoRead förlag i februari 2026. GoRead är ett egenutgivningsförlag där själva utgivningsprocessen hanteras av AI. Författaren laddar upp sitt manus i publiceringsverktyget, det scannas igenom för att säkerställa att innehållet inte är stötande, texten disponeras på sidorna, en baksidestext genereras och några förslag på framsida och design tas fram. Det går också att välja att få boken inläst med hjälp av AI. Det fanns olika röster att välja på och ”Gunilla” som jag valde har en lugn, stadig och varm röst som jag tycker passar bra till det jag vill förmedla.

När allt var klart publicerades boken som print on demand, e-bok och ljudbok hos nätbokhandlarna och på streamingtjänsterna. Det kändes väldigt märkligt att det som tagit flera år att skriva kunde ges ut på under två timmar. Äntligen var min bok klar och jag kunde bjuda in till boksläpp med högläsning och boksignering, en händelse som markerade slutet på en skrivprocess men som samtidigt öppnade möjligheten att påbörja en ny.

Vill du läsa eller lyssna på boken?

Beställ boken här.
Läs e-boken här.
Boken finns att lyssna på hos Storytel.

Kontakta författaren

Om du vill kontakta Lisa Mikko via mail, klicka här.

Fler röster om PennvässarMetoden

”Under mina femton år som skrivarkurslärare på en folkhögskola har jag oavlåtligen letat efter användbart och inspirerande undervisningsmaterial i dramaturgi och i konsten att berätta och strukturera en historia. Det har knappast funnits något sådant! Först när jag gick på Dramatiska Institutets ettåriga Mediepedagogiska utbildning fick jag, fast endast muntligt, tillgång till en dramaturgisk och textanalytisk arbetsmodell som gjorde att jag kunde utveckla en skrivdidaktik värd namnet.

I Veronica Gröntes skrivmetod fann jag äntligen ett verk som har en klargörande och tydlig struktur och som presenterade de nödvändiga verktygen för att konstruera episka och dramatiska texter.”
Charlotte Pauli, skrivpedagog och folkhögskolelärare, JakobsbergsFolkhögskola -99

”En helt ny värld har öppnat sig för mig och det känns fantastiskt. Jag har verkligen hittat glädjen i att skriva och tron på att det går att skapa något som är läsvärt. Och detta tack vara Veronica och dramaturgin!”
Lilla Andersson, civilekonom och coach

”Jag kommer att ha nytta av dramaturgin när jag förbereder predikan.”
Blivande präst

Författare till Pennvässaren

Foto: Marita Olsson

Jag heter Veronica Grönte, har lett processinriktad fortbildning för lärare under lång tid och varit skrivarkursledare under 30 år. Har utbildning i TV- och videoproduktion samt lärarlegitimation. Min skrivhandledningen Pennvässaren – Dramaturgi som verktyg för bra berättelser (2002) finns att beställa hos Studentlitteratur.
Läs innehållsförteckningen i Pennvässaren och provläs boken.
Beställ Pennvässaren.
Se film om PennvässarMetoden – intervju från bokmässan.
Se film om PennvässarenMetoden – värdefull i skolan.
Få idéer till ditt skrivande på Pennvässaren.se
Läs Pennvässarbloggen och få inspiration och skrivförslag.
Hämta kopieringsunderlag helt gratis.